Guldet blev till sand....
För några månader sen bestämde jag mig att lämna musikal livet helt. För osäker bransch, inga jobb, massa resande och dåligt betalt var mina anledningar. Jag var helt på det klara med vad som nu skulle fylla mitt liv och undvek att känna efter vad den molande känslan i magen försökte säga. Jag har en väldigt bestämd far som alltid vet det bästa för mig. Pappa ville ha mig på universitetet läsandes "riktiga" saker. Och det kanske andra kan fnysa åt. Man gör väl vad man vill själv?! Men jag har haft otroligt svårt att gå emot min far då han alltid, alltid varit en person som jag sett upp till väldigt mycket. Nu sitter jag här på mitt perfekta universitet och pluggar arslet av mig för att klara tentorna med en glad pappa som jag äntligen kunna börja prata med igen. Och så sitter jag här nu och lät Windows Media Player spela i bakgrunden och plötsligt kom alla gamla musikal låtar upp som jag sjungit och tragglat skrattat och gråtit åt... Fan känslan som fanns i magen kom igen. Varför står jag inte i en sång sal slipar på min röst för att senare gå upp på en stor scen möta publiken sjunga och göra 'det jag älskar' . Fan helvete, just nu känns det så! En dröm som jag inte vågar följa! Har tagit det säkra kortet. Raka vägen till en bra framtid. Min dröm smular sönder. Och här sitter jag gråtandes, lite orolig och förvirrad! För jag gillar ju det jag gör nu också men ändå....... Så finns det nått som kanske brinner starkare i mig just nu än blommor, träd och buskar.
Tänkte ej publicera detta men det blev så ändå.